Att göra så gott man kan 

De strävar på. Bär vatten och kämpar. Nystingar kallas släktet de tillhör. Konstnären May Lindholms skulpturer är små. Ändå är det något monumentalt i dem 

Alldeles vid kanalen i Åkersberga står två små skulpturer. Vera vattnare och Två systrar heter de. Men det tar ett tag innan jag hittar dem. Jag måste fråga mig fram, och träffar efter en stunds letande på ett promenerande par. De behöver inte tänka efter särskilt länge. “Menar du de där små skulpturerna? De är jättefina, du fortsätter bara en bit längre fram så ser du dem.” Jag tackar för hjälpen och traskar vidare. Fast jag var beredd på att de skulle vara små blev jag ändå förvånad över hur små de faktiskt är. Bara cirka 30 centimeter höga.  

De två skulpturerna är placerade en bit ifrån varandra. Två systrar är närmast vattnet, de balanserar på en hög sockel. De är sorglösa och leker med en boll. Lite längre bort kommer Vera vattnare. Hon är placerad långt bak på en långsmal ljus sockel, som för att visa att det är lång väg till vattnet. Klädd i hatt och klänning och med blicken uppåt föreställer jag mig hur hon vaggar fram. I händerna håller hon två hinkar. Det är något värdigt över tanten.  

Placeringen är genomtänkt. Här vid kanalen fanns förr i tiden en klappbrygga, alltså en brygga där man tvättade och klappade vattnet ur tvätten med ett klappträ.  

Verket invigdes 2019 och enligt kultursekreteraren Maria Söderlund är det populärt. Många invånare berättar att de uppskattar de små skulpturerna i brons. 

En hyllning till alla kvinnor 

Konstnären bakom verket heter May Lindholm. Hon kommer från Norge men är nu sedan många år bosatt i Dalarna, i Siljansnäs. Jag läser i artiklar på nätet att hon växte upp en gård och att det där fanns blålera i marken. Det var så det började med skulpterandet. 

Nyfiken på hur konstverket växte fram, ringer jag upp May Lindholm. Hon svarar glatt och berättar att första gången hon visade nystingarna var på en utställning 2013. Figurerna höll på med allt möjligt. De lekte gungade, hoppade hopprep och klättrade. “Nystingarna är en hyllning till alla kvinnor som kämpar på; i vården, skolan, och polisen. Budskapet som nystingarna har i sig är att det som görs är gott nog.” 

Jag tänker på all vårdpersonal som nu kämpar på med covid på våra sjukhus och skulle vilja skicka med Mays ord till dem. Borde det kanske inte finnas en nysting på varje sjukhus? Och på varje skola? 

Två skulpturer på en sockel.

Två systrar. ©May Lindholm/Bildupphovsrätt 2021 Foto: Rebecka Walan.

May berättar att hon tidigare sett hur de som jobbade i skolan ständigt behövde redovisa och rapportera. Hon tyckte att man tog ifrån dem deras kompetens istället för att känna tillit. Nystingarna behöver inte rapportera. De bara är.” 

Släktet nystingar har ett särskilt kännetecken. De har fyra tår. Mays formspråk är också karakteristiskt med runda mjuka former. Jag undrar hur det kommer sig att hon bara gör kvinnliga figurer. Hon skrattar. ”Jag vet ju inte hur det är att vara något annat. Men det finns också ett feministiskt perspektiv. Att visa på kvinnor som gör saker, är aktiva och är nöjda med sig själva.” 

Jag frågar vad hon skulpterade där hemma på gården i Norge. Det var inte så viktigt att det blev något. Det viktiga var att jag fick hålla på. Jag kavlade, knådade och rullade leran. Jag fick inte så mycket uppmärksamhet för det jag gjorde, och det tror jag var bra.” 

Idén om de två systrarna fick hon när hon såg en film med Sofiaflickorna som tränade på en bom, på Akropolis i Aten. Filmen är från 1956. Efter vårt samtal tittar jag på filmen. Sofiaflickornas rörelser är på gymnasters vis perfekta. Sträckta tår och raka ryggar. Men det finns ändå en likhet med Två systrar i Åkersberga. Även om de två systrarnas rörelser inte är lika perfekta är de precis som Sofiaflickorna inne i vad de gör, uppfyllda av sina övningar. Vem vet? Kanske har de sett Sofiaflickorna och blivit inspirerade? 

Jag ställer en sista fråga. Hur kommer det sig att dina skulpturer är så små?  

“Åh, om jag skulle göra dem större skulle de se ut som troll.” 

Samtalet med May var inspirerande. Jag lägger ner mobiltelefonen med ett leende. Och i tankarna återvänder jag till skulpturerna vid kanalen. Som trots det lilla formatet påminner om att det inom varje människa ryms en hel värld. 

Om skribenten

Rebecka Walan

Rebecka är konstintendent inom offentlig konst på Stockholms läns musuem.

Skriv en kommentar

E-posten publiceras inte, obligatoriska fält är markerade med *

close-icon