Rapport från Snösätragränd

Spring remake. Spring Beast och Spring Beat. Låter det bekant? Det är titlar på några av de graffitifestivaler som ägt rum i Snösätra de senaste åren, och som lockat 5000 besökare per dag. En drömsiffra för varje kulturinstitution. Från början var det ett bortglömt och nedgånget industriområde, men så fick området en revival. 2014 fick graffitikonstnärer tillåtelse av markägarna att måla på väggarna. Sedan har området växt och blivit Nordens största graffitiområde med 9000 kvm vägg.

Snösätraområdet. Hop Louies målning längst till höger i bild. Foto: Rebecka Walan.

Väggmålning, Snösätra. Foto: Rebecka Walan.

Jag besöker Snösätra en dag i september 2020, med anledning av att området ska rivas. Politikerna vill göra ett rekreationsområde av platsen. En annan falang föreslår ett nytt bostadsområde. I mitten finns den ideella föreningen Kulturkvarter snösätra som kämpar för att området ska vara kvar. ”Vi anser väl att Snösätra är en del av vårt kulturarv här i Rågsved”, säger en ung kvinna i en film på föreningens instagramkonto.

Dagen är solig så jag tar cykeln. Jag är orolig att jag kommer för sent, att de redan har börjat riva och att grävskoporna har satt sina ståltänder i muralmålningarna. I cykelkorgen ligger museets lilla digitalkamera. Länge har vi pratat om att dokumentera målningarna och området men det har inte blivit av, inte förrän nu. Jag blir lättad när jag ser illrosa färg lysa mellan björkarna i hagen. Allt är tydligen ännu inte rivet.

Förbluffad ser jag sedan att allt verkar vara kvar, där är Hop Louies stora målning med texten “All we have is each other” tecknad med stencilstil, lite som Banksy. Sedan följer målning på målning. Olika stilar, olika uttryck. Lite här och var sitter plakat med texten “Bevara Snösätra”. Att allt är kvar ska sedan visa sig inte alls stämma. 

Foto: Rebecka Walan.

Under min rundvandring träffar jag på flera människor. Stämningen är vänlig och välkomnande. Den första jag stöter på är Joakim som håller till med en massa färgburkar inne på en gård.

“Här fungerar det som en laglig vägg, man får måla över andras målningar. Inte som ute på den stora gatan, The wall of fame, där måste man lämna in en ansökan för att få en plats.”

Jag förklarar att jag är från Stockholms läns museum för att dokumentera, och att jag trodde att allt skulle vara rivet. “Jo de har börjat riva längre ner i området, men jag tror att det här ska vara kvar. Jag vet inte riktigt men jag tror att allt detta med de lagliga väggarna inte ska rivas. Du borde prata med Percy eller Bobbie. De brukar vara här.”

Jag är nyfiken på hans graffitihistoria. Han delar villigt med sig.

“Jag började som ung, sedan när jag fick barn blev det att jag slutade. Nu är det skönt att komma hit och hålla på mellan varven. Det är kravlöst, alla är välkomna.” Han sitter ner på en pall och kisar med ögonen mot solen medan vi pratar.

Så dyker en ung tjej upp. De hejar glatt på varandra och han ber henne förklara för mig hur det ligger till med rivningen. “De ska riva allt det som är nedanför, du ser när du går på huvudgatan, de har redan rivit ett hus med en jättemålning. De höll på idag men nu har de nog slutat för dagen.”

Jag tackar för upplysningen och traskar vidare på “The wall of Fame”. Där hittar jag bland annat Lilacladys virkade budskap. Den åttio-åriga östermalmsdamen som sprider sina hoppfulla budskap i textil. Jag fotar som en galning, allt jag ser.

Lilacladys virkning. Foto: Rebecka Walan.

Snart träffar jag på ett par med två stora svarta hundar. En blandras, där Rottweiler är en av de inblandade av raserna. Det visar sig att mannen är Bobbie, han som håller i föreningen Kulturkvarter snösätra, och som även har varit curator för festivalerna de senaste åren.

“Området är berömt, det lockar hit människor från hela världen som vill måla. Många kändisar har flugit själva, de bekostar biljetter och hotell och allt. Ibland har vi ställt upp med färg och mat. Vi har haft representanter från alla världsdelar nu.”

Jag berättar att museet gjorde en utställning för några år sedan och att jag i samband med den besökte Spring Remake och att det var en upplevelse. “Det var som ett lämmeltåg, folk vallfärdade från tunnelbanan”, säger jag och minns känslan av folkfest.

Jag undrar om han själv målar.

“Jodå, jag har hållit på och håller fortfarande på, men nu är vi som började gamla, mellan fyrtio och femtio. Man orkar inte längre”, säger han och skrattar. “Ungarna, de springer runt och håller på och tar risker. De kommer nog alltid att finnas. Själv har jag blivit bekväm, nu vill jag helst sitta i solen och måla, ta en kaffe eller korv.”

Han visar var rivningsområdet börjar.

“Om de fortsätter att ta bort det här, då kommer klottret garanterat att öka. Klottret i området minskade rejält efter att vi fick måla här.”

De två stora hundarna står helt stilla under tiden som vi pratar.

Hangar flyttad från Bromma flygplats. Foto: Rebecka Walan.

“De ska riva en hangar som förut funnits på Bromma flygplats, en av de äldsta, den är från 40-talet. Och en gammal konservfabrik som har hundra år på nacken. Det är den äldsta byggnaden i området. Där gömde man baltiska flyktingkvinnor under andra världskriget.”

Han ger mig en guidning i området och vi kikar in i den gamla hangaren. De gamla bjälklagrena luktar. Lukten påminner om den på Vasamuseet. Gammalt virke blandat med fukt. I den gamla konservfabriken finns inredning med kök och allt.

  “Var det alltså här de gömde de baltiska kvinnorna?” undrar jag.  “Det var på övervåningen, säger Bobbie och pekar upp mot taket.”

Jag säger att jag ska vandra vidare. Han ger mig sin mail, så att jag kan ställa kompletterande frågor framöver och jag tackar så mycket för att han tog sig tid.

Riven vägg. Foto: Rebecka Walan.

Jag hittar direkt den rivna väggen. Den finns bakom ett stängsel med en skylt med texten “Tillträde förbjudet”. Jag ser delar av graffiti bland rivningsmassorna och tänker att det är som ett jättelikt pussel. Jag tänker också på hur lätt det är att riva, och svårt att sedan åter bygga upp. Jag funderar över om det skulle vara möjligt att pussla ihop väggen igen.

Vem vet? Kanske det faktiskt skulle gå.

Läs mer om rivningen av Snösätra här.

Om skribenten

Rebecka Walan

Rebecka Walan arbetar på Stockholms läns museum som konstintendent med särskilt ansvar för förmedling av offentlig konst.

4 Kommentarer

  • Leticia Pinilla

    5 oktober, 2020

    17:12

    Tack för din artikel.
    Jag har fotat länge i Snösätra.
    Det som är intressant med Snösätra är att de har en en bred publik från unga till gamla,barnfamiljer, turister och människor från alla samhällsklasser och ursprung.
    De som målar är också lika bredda som deras publik man ser från nybörjare till etablerade konstnärer.Lokala och internationella.De som målar har olika stilar från klassisk graffiti till ny graffiti och olika bland tekniker mellan vanlig måleri och graffiti ,textil konst och muralkonst.
    Jag har sett modeskapare filma och fota där,rappare spela in sin musik och sist såg jag i en av gårdarna en fantastisk modern balett dansare och en violinist filma där det var fantastisk att åkskada det.Nu i Corona tider träffas människor där ,firar sina födelsedagar. En annan sak som är intressant att omkring 50 % av de som målar är kvinnor.Jag har sett många ungdomar som istället för att vandra rund utan sysselsättning vara där och måla.
    Jag undrar om politikerna förstår vad de håller på att riva .
    Hela området har blivit säkrare.
    Jag tycker att man ska satsa på det istället.
    L.Pinilla

    Svara
    • Rebecka Walan

      6 oktober, 2020

      11:13

      Stort tack för att du delar med dig av dina erfarenheter! Fantastiskt så mycket som händer där! Och ja, jag håller med, Snösätra är ju som ett stort utomhusmuseum, värdefullt i vanliga fall och extra värdefullt nu under coronatider.

  • Stefan Jansson

    1 oktober, 2020

    17:14

    Hoppas att den del som får vara kvar blir kvar för alltid. Jag besökte Snösätra i somras och har gjort ett album med ett sjuttiotal bilder: https://www.flickr.com/gp/steffe/15t47H

    Svara
    • Rebecka Walan

      6 oktober, 2020

      12:04

      Tack Stefan att du delar med dig av dina bilder! Vilken fin och viktig dokumentation du gjort!

Skriv en kommentar

E-posten publiceras inte, obligatoriska fält är markerade med *

close-icon