Minnena och slöjden

Allt börjande med att min vän Kjell-Åke fick Covid-19 och dog den 17 april. Vi jobbade ihop under det tidiga 2000-talet. Vi blev snabbt mycket goda vänner och jag fick också den ärofyllda uppgiften att vara vittne på hans bröllop. Vi firade jul ihop och många är de kvällar då vi spelat TP. Jag försökte tvångsmässigt lära honom att spinna. Han vägrade och hävdade att hans femma i textilslöjden och hans hemvirkade dukar räckte som ursäkt.

Sen hände det där som händer så många andra, jag fick barn och var hemma från jobbet och hade givetvis svårt att spela TP på kvällarna med en bebis i famnen. Kjell-Åke fick ett nytt jobb och började jobba skift på andra sidan stan. Vi gled isär. Vi var fortfarande vänner, även om vi hördes av allt mer sällan. Kring julen förra året fick jag fatt på hans nya telefonnummer och skickade ett sms. Han svarade direkt och det var stor glädje. Vi skulle ses efter nyår då ledigheten lugnat sig lite. Med det nya årets början kom också vardagen och glömskan. I början av maj ringde en gemensam vän till oss båda och berättade vad som hänt. Chocken var så klart stor, även om jag givetvis begrep att jag rimligen också borde känna någon som skulle få viruset och inte skulle klara sig. Jag hade bara inte förväntade mig att det skulle vara han, en 59-åring man utan några riskfaktorer.

Den första juni satt jag där, med doften av handsprit i näsan och ensam i de glesa bänkraderna i Hoppets kapell på Skogskyrkogården. Vi var inte många som kom, trots att han hade många vänner. Den första juni var många fortfarande väldigt obekväma med att gå ut och träffas i större folksamlingar. Ceremonin var fin och musiken var vald med omsorg. Jag fick säga adjö och lämna min blomma vid hans urna. Där fanns också en bild, av en glad och lycklig man i blå gubbkeps och rosa pikétröja. Jämte stod hans färgglada Converse och ceriserosa hängslen. Trots allt detta så hade jag svårt att gråta. Det var som om tårarna inte ville komma.

På tåget hem tänkte jag på de personer jag känner som inte länge finns kvar. Vad de betytt för mig och vad de lärt mig. Där och då slår det mig – jag saknar att få göra ihop. Att få sitta bredvid morfar och tälja sälgpipor. Mina pipor blir aldrig bra, morfars blev alltid fina och lät bra. Jag skulle vilja veta vilka knep han hade. Trots att många år har gått sedan min mamma dog, så kan jag fortfarande känna att jag saknar att virka tillsammans. Jag vill träffas och be henne förklara hur hon virkade ihop mormorsrutor på bästa sätt. Borde jag sy ihop rutorna eller borde jag virka ihop dom? Tänk om jag hade kunnat fråga detta då hon levde. Eller mormor. Att varje jul sticka sockar till alla sju barnbarnen. Jag var så otacksam och förstod inte vilket jobb hon lade ner. Tänk om hon kunde lära mig sticka de där fina och svåra hälarna. Och jag kunde få säga tack för de fina strumporna i restgarner.

Så kommer minnena upp av julen jag firade hos Kjell-Åke. Hur jag plockade med mig råghalm klippt i bitar, de små färgglada vadmalsbitarna, lintråden, nålar och saxen. Hur vi tillsammans på julaftonen framför Kalle Anka satt och byggde en halmkrona, oro, eller himmeli, som de också kallas. Hur vi tyst tittade på Tv’n, drack lite varm glögg, trädde våra halmbitar och vadmalsbitar om vartannat. Hur vi fäste halmgirlangerna i en ring av ståltråd som vi lindat med finaste kattun. När vi var färdiga med halmkronan hängde vi upp den i taket som ett substitut för julgran. Jag minns hur nöjda vi var och att vi var glada.

Jag vaknar till av tunnelbaneutropet: ”Nästa Fridhemsplan”. Det är också då jag inser att de kom till slut. Tårarna som inte ville komma i kapellet, nu har de kommit. Jag är randig på kinderna och jag torkar av mig med baksidan av handen trots att man inte skall pilla sig i ansiktet. Men jag ler, jag ler för att det är ett fint minne och att det är en fin känsla att ha gjort något ihop. Genom slöjden blir dom alla levande och finns kvar i mina minnen. Och det gör mig lycklig, trots att de inte längre finns här.

Om skribenten

Maria Neijman

Maria Neijman arbetar som länshemslöjdskonsulent för barn och ungdom på Slöjd Stockholm

2 Kommentarer

  • Tine

    17 augusti, 2020

    14:12

    Åh Maria - du trækker også tårer hos mig. Jeg håber, at når jeg dør, så vil mindst en af mine venner tænke lige så kærligt om mig. Det har været godt for Kjell-Åke at have dig i sit liv, ligesom det er godt for mig, at du er i mit.

    Jeg håber at se dig til næste år i Danmark.

    Svara
    • Maria Neijman

      17 augusti, 2020

      16:24

      Tack Tine! Än hoppas jag att vi får slöjda många år samman.
      / Maria

Skriv en kommentar

E-posten publiceras inte, obligatoriska fält är markerade med *

close-icon