Semesterslöjd- eller ”Hur du överlever på stormigt hav”

Min bästa semesterslöjd. När kollegan frågade vilken min bästa semesterslöjd är svarade jag utan tvekan; Virkning!

Jag har virkat hela mitt liv, i alla fall nästan femtio år. Det började med ”plastband” och en stor grön virknål som också var av plast. Behöver jag nämna att detta utspelade sig under tidigt 1970-tal? Min kompis och jag cyklade till ICA-Hallen på Moröhöjden och köpte plastremsor på rulle, orange så klart. Och så satt vi på ett badlakan på gräsmattan och virkade – runt, runt. Det blev oftast skålar, eftersom ingen av oss hade riktig kläm på det där med ökningar. Ibland blev det lite plattare, jag misstänker att det var mamma som grep in och styrde upp det hela.

Sedan följde många år med skolslöjd – åh vad jag älskade skolslöjden – och olika hantverksutbildningar, och till sist satt jag djupt fast i den underbara ävja som ett blandmissbruk av hantverk, handarbete och hemslöjd innebär. Så småningom kom jag till Handarbetets Vänner och Högre Hemslöjdsutbildningen – ett slags Nirvana och Gehenna och ren lycka på samma gång. Men här hade virkningen ingen given plats, snarare tvärt om. Virkning var veckotidningspyssel (p-ordet) och inget för “en som ämnade ägna sin gärning åt hemslöjd – traditionell hemslöjd”. Givetvis var det mina egna förutfattade meningar som kom till uttryck, hemslöjdsrörelsen, skulle det visa sig, är ju en av de friare och mer framåtsträvande rörelser vi har. Även om det fortfarande finns de som tror annat.

Nå, så tog studentåren slut och det verkliga livet kom i kapp. Jag begrep att hemslöjd i första hand är problemlösning och hållbarhet, och här kommer virkningen in i bilden igen. Det finns inte något verktyg som är lika användbart som en virknål i olika sammanhang. Frissan använder den till att plocka upp slingor, stickaren plockar tappade maskor, spinnaren lirkar ut tråden ur spinnvingen, den används till sammanfogningar i knyppling och frivoliteter utan att någonsin ifrågasättas, men får den stackars virknålen någon cred för det? Icke.

Varför är då virkning min bästa semesterslöjd?

Jo, jag träffade en seglare för många år sedan, och nu tillbringar jag somrarna tillsammans med honom på en Wasa 38. En snabbseglande 38-fotare med en synnerligen tålmodig skeppare.

Ni som har provat vet att handarbeta i en segelbåt under gång är ungefär som att försöka jonglera med dolkar i en torktumlare. Det lutar kraftigt och plötsligt åt ena och andra hållet, och allt som inte är ordentligt stuvat flyger med hög fart iväg och slår i skrovsidan med ett brak, om det inte åker direkt över bord. Du kan alltså inte lägga ifrån dig något och tro att det ligger kvar.
Däremot går det utmärkt att handarbeta när man ligger förtöjd. Genom åren har jag fyllt babords stuvfack med tråd, nålar, tyg, pärlor och allt annat man kan önska i fråga om broderi. Hyllan i förpiken ständigt belamrad med kroknålar och garn och skeppsbiblioteket utökat med stickbeskrivningar och mönsterböcker. Vi har också seglat runt med kardor, sländor och ull, med bandgrindar och vävbrickor och så klart nålbindningsnålarna som alltid ligger och skramlar längst ner i handväskan. Ja, jag sa ju det, synnerligen tålmodig skeppare.

Makramé, tågvirke, splits- och taglingsutrustning räknar jag inte ens in för det hör ju liksom till inredningen. Och inte täljknivarna och lådan med bra-att-ha-saker till barkbåtarna heller.

Men virkning var det ju. Nu talar jag inte om att virka plädar eller tröjor eller annat storvulet ylle utan om spetsar i bomull. Japp, hyllremsor. Här förstår jag att många redan zoomat ut och börjat tänka på annat, men håll ut, det kommer en förklaring. Vem använder väl hyllremsor idag?

Till saken hör att jag efter trettio år på sjön fortfarande är ganska feg när det lutar och blåser hårt, och det är här virkningen kommer in i bilden. Ett nystan och en virknål ryms fint i fickan på flytvästen och kan lätt plockas fram som distraktion och terapi när det lutar läskigt, eller bara är långtråkigt (det händer faktiskt).

Om man betraktar virkningen som ren terapi och inte som produktionsmetod så är den oslagbar. Något som är så pass komplicerat att det distraherar, samtidigt som det är så enkelt att det går att läsa av rytmen och ordningen i arbetet, om man inte kan hålla det i huvudet. En enda lång remsa som inte behöver bli färdig och inte kräver annat än upprepning. Perfekt helt enkelt.
Skulle det sedan vara en sommar med lätta medvindar så blir virkningen genast experiment och problemlösning i stället. Då virkar jag nät till tvålen så att den inte ska flyta bort när jag badar, påsar till grönsakerna som saknar förvaring ombord, eller grytlappar och tvättlappar som inte kom med i packningen.

Det är helt enkelt utmärkt med ett handarbete som bara består av en ögla och ett nystan och en rätt så trubbig virknål. Bomull som är förlåtande lätt att tvätta och svalt att arbeta med. Inget ömtåligt material och inga rader med maskor som löper om stickan glider. Och framför allt inget att göra illa sig på.

Och så klart kommer virknålen väl till pass för annat på en segelbåt också. Jag vet inte hur många linor och tussar och annat krafs som petats ut ur bommar och master och håligheter med just – virknålen.

Därför är virkningen min bästa semesterslöjd!

Om skribenten

Lotta Sone Åsell

Lotta är länshemslöjdskonsulent med inriktning på utbildning hos Slöjd Stockholm

1 Kommentarer

  • Johanna Ramstedt

    3 juli, 2020

    10:48

    Fin text! Jag semesterslöjdar också med virkning, men jag är på land och virkar en enkel pläd med stolpar. Mycket rogivande!

    Det är lite svårt att se texten på skärmen, eftersom den är grå, svart text ger större kontrast.

    Svara

Skriv en kommentar

E-posten publiceras inte, obligatoriska fält är markerade med *

close-icon