Konsten på våra torg – männens domän

Solen tittar fram, våren är här. Just nu är det öde på våra gator och torg, men så småningom kommer vi att kunna börja röra oss utomhus. Vattnet i fontänerna på stadens torg har inte satts igång, men snart kommer det att skvala, rinna och skvätta över oss. Frågan är vilka konstnärer som har gestaltat torgen, den plats som ibland kallas för det offentliga rummets vardagsrum? 

Om vi ser till den äldre konsten, den som kom till fram till 70-talet är den övervägande delen gjord av manliga konstnärer. Det är inte så konstigt. På den tiden rådde ett manligt monopol. De som satt i juryn var män och de valde också ut manliga konstnärer.  

Ett exempel är Kristallvertikal accent i glas och stål, den som i folkmun kallas Pinnen, eller Glaspelaren som står på Sergels torg och är gjord av Edvin Öhrström.  

Stockholms stads gatunämnd hade 1962 bjudit in sex konstnärer till en tävling. Samtliga var män. Prisnämnden bestod av sju män, en del konstnärer, som Liss Eriksson och Palle Pernevi. 1964 hade de sju efter ingående granskning av förslagen enats om att rekommendera förslaget Kristallvertikal accent i glas och stål till utförande.   

Den här listan kan göras längre. Åk till vilken stad som helst och se vilka konstnärer som skapat konsten på torget. Halmstad; Carl Milles, Jönköping; Sven Lundqvist, Linköping; Carl Milles. 

Men min avsikt är inte att här granska hur det förhållit sig förr. Det har andra redan gjort mycket bra, till exempel Jessica Sjöholm Skrubbe i sin avhandling Skulptur i folkhemmet. Långt mer intressant är det att undersöka hur det förhållit sig under de senaste åren.  

Vi återvänder till Stockholm. Ett av stadens torg hittar vi mellan Kungsträdgården och Nybroviken. Två hästar travar majestätiskt (eller kanske är det så att de piafferar, gör konster). Hästarna på Blasieholmstorg har anor som kan ledas till Hippodromen i Konstantinopel, men torgets gestaltning är från 1989 och gjord av Sivert Lindblom. Ett stenkast bort har samme konstnär skapat fontän och urnor, ja hela gestaltningen kring fontänen i det som ibland kallas Stockholms hjärta; Kungsträdgården Och även om det kallas trädgård har platsen mera karaktär av torg. Gestaltningen är från 1997 – 1998.  

©Sivert Lindblom/Bildupphovsrätt 2020, Blasieholmstorg 1989. Foto: Rebecka Walan.

Det finns undantag. Kirsten Ortwed som ligger bakom Raoul Wallenbergs torg är ett exempel. Men det ska också nämnas att platsen inte hade karaktären av ett torg innan konstverket tog plats 

På Liljeholmstorget invigdes 2007 skulpturen sländan av Rune Rydelius. På torget i Bagarmossen finns det omtyckta konstverket Tårtkalaset som gick snett från 2003 av Dan Wolgers. 

Nu till konsten i några kommuner och de torg som tillkommit de senaste åren. Barkarbystaden är en ny stadsdel i Järfälla. I samband med att den bildades anlades också ett torg. Torget skulle ha konst och uppdraget gick till Fredrik Wretman. Han har gjort tre guldglänsande drakar med tillhörande drakägg. Om detta berättar jag i en av museets digitala stadsvandringar. Verket är platsspecifikt och har titeln Dogfight. Tillkomståret var 2015.  

I samma kommun, i Jakobsberg finns ett undantag. Mitt på torget har Mette Wihlborg gjort en fontän med titeln Källan. Verket är från 1995.  

Några av de senaste verken som tagit plats på samma torg är Pojken av Lars Andersson från 2013 och Giraff av Thomas Karlsson, en 4,2 meter hög giraff på torget.  

– Det var jag som hade det slutgiltiga i vad jag ville göra. Det kändes självklart på platsen att det skulle vara en giraff, säger Thomas i en intervju i Direktpress 

Vad är det som gör torgkonsten så prestigeladdad och vem säger egentligen att den är det? Jag vill hävda att torgen är viktiga platser och det visar sig gång på gång. Till exempel när vi firar något. Som att ett av våra landslag tagit medalj och hjältarna ska hyllas. Det visar sig när vi demonstrerar vilket brukar ske på våra torg. För att inte tala om när revolutioner sätts igång i andra länder, folket tar makten och odemokratiska regimer avsätts. Ett exempel är Tahirtorget i Kairo. 

Det visar sig också genom torgets utformning. Runt torgen placeras gatumöbler som bänkar och lampor. Torgen är gjorda som samlingsplatser vilket gör att konsten hamnar i blickfånget på ett annat sätt än den konst som placeras vid gångstråk. 

Vi tar en tur norrut, till Österåker och Åkersberga. När centrum byggdes om skulle ett nytt torg bildas mellan två köpcentrum. Uppdraget gick till Thomas Nordström som gjorde en organiskt formad fontän. Verket är platsspecifikt med många bottnar. Den kom till 2011. Han hade tidigare gjort en liknande fontän i Hammarby sjöstad.  

I Upplands-Bro i Kungsängen har Wilhelm Mundt placerat Trashstones 601 och 602. Verket invigdes 2015. 

Det handlar om konstnärer som skapat fantastiska verk. Ingen skugga faller över de konstnärer som skapat konsten. Konsten på våra torg har blivit en del av stadens identitet. Den visar också på en historia, inte bara den historia de berättar om utan även den historia de är en del av. Det är när vi ser den sammanlagda mängden som det blir bekymmersamt, eftersom det tycks handla om en tendens.  

De som är ansvariga  ute i kommunerna tänker idag på genusperspektivet, det finns en stark medvetenhet. Så vid en rundvandring finns konst av båda könen, inte sällan landar fördelningen på 50/50. Men när det kommer till just torgen ser det ut på ett annat sätt. 

På vilka platser finns då konst av kvinnor? Inte sällan hittar vi den i parker. Ganska ofta handlar det om djur eller barn. I Järnvägsparken i Åkersberga finner vi Barn på strand av Hanna Beling. I Sigtuna finns samma konstnärs verk i ett parkstråk; en liten gorillaunge i en lyktstolpe och en näsbjörnsunge på en parkbänk. Inte helt lätta att upptäcka, vilket också är en del av charmen, men det är inte som en skvalande fontän på ett torg som både låter och syns. I Kungsträdgården på en gräsplätt har Marianne Lindberg de Geer gjort två kaniner, de ser oskyldigare ut än titeln anger, A Study in Unhuman Sexual Expectations, men hamnar ändå inom ramen för temat djur i park av kvinnliga konstnärer. 

På skolor hittar vi också en del konst av kvinnliga konstnärer. Till exempel Luffarspindel av Lisa Jeannin på Beckombergaskolan. Ett annat exempel är konstverket Förbindelsemaskinen av Jenny Berntsson på Förskolan Fiberpennan.  

Missförstå mig rätt. Jag är glad att det finns olika sorters konst i det offentliga rummet. Och att upptäcka ett litet verk kan ge en minst lika stor upplevelse som att uppleva ett större verk.  

Och det ska sägas att det så klart finns många undantag. Men tendensen finns. Tendensen att kvinnliga och manliga konstnärer verkar på skilda platser i det offentliga rummet. Att deras verk hamnar i olika sfärer. Och det är först när vi ser tendensen som beställare av konst kan finna nya vägar. Det är dags att kvinnliga konstnärer tar plats med konst på våra torg. Överhuvudtaget är det dags att det offentliga rummets vardagsrum präglas av det mångfacetterade samhälle vi lever vi. Ingen vill väl på allvar fortsätta att befinna sig i 1964 år politiska anda.  

Eller vad tycker du? Finns det andra sätt att se på saken? Borde vi uppvärdera det mindre formatet? Borde vi uppvärdera konst i parker? Hur gör vi med torgen där det funntis konst sedan länge? Kan man göra tillägg som inte bara blir ett tillägg utan ett verk som tar plats med full rätt? Kan man ta kvinnliga konstnärers frånvaro på våra torg i beaktande utan att tillämpa kvotering? Det byggs fortfarande landet, inte i minst i Stockholmsregionen. Här gäller det att inte bara ha historien i åtanke utan också hitta sätt för den offentliga konsten på våra torg som gör att fler kan känna identifikation. 

Läs vidare:

Arkipelag

Källan 

Digital stadsvandring Barkarbystaden

Pojken

Näsbjörn, liten gris och gorillaunge 

Barn på strand 

Luffarspindel – ett konstverk på Beckombergaskolan 

Trashstones 601 och 602 

Externa länkar:

Konstnären avslojar: Därför blev det en giraff i Jakobsberg 

A Study In Unhuman Sexual Expectations 

Tårtkalaset som gick snett 

 

 

 

Övriga källor:  

Skulptur i Folkhemmet, av Jessica Sjöholm Skrubbe 

Prisnämndens utlåtande från 1964, Konstkansliet, Stockholms konstråd, Kulturförvaltningen 

 

 

 

 

Skriv en kommentar

E-posten publiceras inte, obligatoriska fält är markerade med *

close-icon