Här är allt som vanligt!

Hör du till den skara människor som tar sig ett dopp mitt i vintern? Jag hackar gärna upp ett hål i isen och med skräckblandad förtjusning sänker jag mig ner i det nästan overkligt kalla vattnet. Vinterbadandet har blivit en relativt vanlig företeelse och det är också något jag gärna berättar för andra om. Jag antar att du som också vinterbadar gärna låter andra få höra om dina bravader i det svarta, iskalla vattnet. Så varför berättar vi just det här? Tänk efter, vad väljer du att berätta för andra, på vilket sätt och framförallt; vad väljer du bort?

Livsberättelsen

Före 1800-talet fanns i princip inte livsberättelsen som företeelse. Vi såg oss i högre grad som ett kollektiv och individen hade inget stort utrymme att själv forma sitt liv eller formulera en livsberättelse. Under 1800-talet och industrialiseringen började livet uppfattas mer som en framåtriktad och lineär process. Etnologen Birgitta Svensson menar att människan under 1800-talet började att se sig själv som en egen person. Det viktiga var inte längre att hon hade levt, utan också hur. Detta gjorde det möjligt att definiera hur livet borde vara, hur en karriär bör se ut, hur familjelivet förväntas ordnas.

Och det är väl det vi gör när vi berättar för varandra. Försäkrar oss och varandra om att vi lever som vi bör. Jag lyssnade häromdagen på ett samtal på tunnelbanan. En man och en kvinna som såg ut att vara i 35-årsåldern klev på i en förort, söder om stan. De verkade känna varandra ganska väl och befann sig troligtvis på en liknande plats i livet. De inledde ett samtal.

Att tänka i cirklar

Mannen: ”Jag var förresten på kursen i helgen”. Kvinnan, ”Åh, var du där, jag fick inte ihop det med familjen och kunde inte. Hur var det?” Mannen ”Jo, det var bra. Det var ju både rawfood och meditation. Jag tog särskilt med mig en sak”. Här spetsar jag, som sitter mittemot, öronen lite extra. Han fortsätter: ”Jag tog med mig ett sätt att tänka på maten i cirklar”.

Här kan man stanna upp lite och fundera på meningen ovan. ”Jag tänker på maten i cirklar”. För någon i ett helt annan tid eller plats i världen framstår uttalandet antagligen som ett mysterium. Nåväl, jag lyssnar vidare och det visar sig att mannen från och med nu tänker på treenigheten mat, resor och konsumtion i cirklar. Innerst äter han veganskt, åker tåg och konsumerar inget i onödan. I mellanringen finns lite utrymme för till exempel en omelett, en taxiresa och lite konsumtion. Begagnat förstås. Ytterst i ringen kan det bli en köttbit, till och med en flygresa om det kniper och något sprillans nytt som måste (?) inhandlas. Det kan alltså bli lite av varje. Men det finns en modell. Inget sker av en slump eller utan eftertanke.

Nu är inte min mening att raljera över den här mannen eller hans vilja att göra gott. Jag tycker att det är jättebra att tänka på vad vi äter, hur vi reser och på vilket sätt vi konsumerar. Inte bara jättebra utan faktiskt också nödvändigt om vi vill fortsätta leva ett gott liv på den här planeten. Men det intressanta är att det som framstår som så normalt och så alldagligt för oss här och nu, blir i en helt annan tid eller plats svårt att förstå. Hade samtalet skett för hundra, eller egentligen bara för tio år sedan hade det nog låtit mycket märkligt, näst intill obegripligt.

Här är allt som vanligt

Jag minns en lärare jag hade på universitetet som i sin forskning intresserade sig för hur människor på 1700-talet levde och tänkte. Källan hon använde sig av var personliga brev. Bland det värsta hon visste, och något som ofta förekom i dessa brev var frasen: ”Här är allt som vanligt”. Men åh, hur då??

Tänk om vi kunde få en pratstund med en människa som levde för hundra, tvåhundra, tusen eller varför inte 10 000 år sedan. Tänk att få höra personen prata om sina vedermödor, sina glädjeämnen, sin repetitiva vardag. Tanken svindlar i alla fall hos mig.

Nästa gång en person berättar något vardagligt för dig, se det som en gåva. Lägg undan vad du har för händerna, lyssna noga och upptäck att du får ett stycke historia serverad.

 

Om skribenten

Moa Beskow

Moa Beskow jobbar som etnolog på Stockholms läns museum.

4 Kommentarer

  • Ing-Marie Tirzitis

    7 mars, 2020

    05:20

    Spännande skrivit! Jag älskar när människor berättar om sina liv.
    Jag hann som tur var spela in min pappa när han berättade om sitt liv som barnhems barn.
    Först på Lilla hemmet vid St Görans sjukhus och sen i Blackeberg.

    Svara
    • Moa Beskow

      10 mars, 2020

      12:09

      Hej Ing-Marie,
      Tack för din kommentar! Och vilken bra idé att spela in din pappa. Det borde fler göra medan chansen finns. Eller bara prata och ställa alla frågor en kan komma på medan tid finns! Bra sätt att umgås också, att samtala med varandra. /Moa

  • Rolf Hammarskiöld

    6 mars, 2020

    16:47

    Att individens frihet var mer begränsad i 1700-talets Sverige är odisputabelt. Att livsberättelser saknades kan ändå vara vanskligt att fastslå. Då var skrivkunnigheten mindre utbredd, papper och skrivdon dessutom dyrbara. En livsberättelse förmedlades kanske på andra sätt.

    Svara
    • Moa Beskow

      10 mars, 2020

      12:16

      Hej Rolf,
      Tack för din kommentar! Jag håller med om att det såklart fanns berättelser om människors liv även före 1700-talet. Och som du säger, det finns många sätt att förmedla ett liv och berätta även utan att kunna skriva. Vad jag egentligen syftar på i texten, är att själva idén om det individuella framåtriktade "lyckade" livet ännu inte tagit fart. Men berättelser har såklart funnits så länge det har funnits människor!
      /Moa

Skriv en kommentar

E-posten publiceras inte, obligatoriska fält är markerade med *

close-icon