Tre monument till minne av Raoul Wallenberg

Idag är det Raoul Wallenbergs dag. Här hedrar vi hans minne genom att berätta om de tre monument som finns i Stockholm. De skildrar hans gärning på olika sätt.   

Skulpturer på Lidingö 

Två av skulpturerna finns på Lidingö. Det är ingen tillfällighet. Raoul Wallenberg föddes på Lidingö 1912, i sin morfars hus i Kappsta där han som barn tillbringade flera somrar. Huset brann ner på 30-talet och idag finns bara grunden kvar. Där står idag också ”Attachéväska RW”. 

Portföljen, som är av brons och i naturlig storlek är en del av ett monument över den svenske diplomaten vid FN-huset i New York, skapat av det ungersk-svenska konstnärsparet Gustav och Ulla Kraitz. Väskan berättar till viss del vem Raoul Wallenberg var: att han var diplomat och arbetade i Budapest under andra världskriget. 

Om Rauol Wallenberg 

Raoul Wallenberg var utsedd av svenska regeringen att leda en räddningsoperation av ungerska judar. Stödet kom från den amerikanska organisationen War Refugee Board. Genom att skriva ut skyddspass till judar räddade han tiotusentals personer som på så sätt kunde fly. När sovjetarmén intog Budapest 1945 blev han tillfångatagen och fördes till Moskva. Exakt vad som hände honom är ännu inte klarlagt och kommer kanske aldrig att uppdagas. På 1970-talet krävde en bred opinion besked om vad som verkligen hänt. Resultatet av undersökningarna blev att de uppgifter som man tidigare fått dess värre verkade stämma. Det vill säga att Raoul Wallenberg dog redan 1947. Hur det gick till finns det inga uppgifter om. Raoul Wallenberg var en hjälte under kriget. Flera filmer och dokumentärer har gjorts om honom och hans gärning under kriget. 

Raoul Wallenbergs gärning av Willy Gordon. Lidingö stadshuspark. Raoul Wallenbergs gärning av Willy Gordon. Lidingö stadshuspark. Foto: Mattias Ek.

En givande hand 

På Lidingö finns även en skulptur av Willy Gordon. Den har titeln Raoul Wallenbergs gärning och blev klar 1999. Skulpturen är gjord i två delar. Den ena är en gestalt klädd i kappa. Den andra är tre händer. Om du tittar noga ser du att figuren i kappa håller något i händerna. Willy Gordon berättar själv om skulpturen: 

”Idén till skulpturen fick jag när jag för första gången såg ett märkligt foto av Raoul Wallenberg. Fotot var taget mitt under en stor deportation. Wallenberg stod med ryggen mot kameran och hade händerna bakom ryggen. Han bar överrock och bredbrättad hatt. Det var januari 1945.” 

Gestalten här står också med händerna bakom ryggen. Vinden har tagit tag i kappan.  Det som figuren har i sina händer är ett pass, ett skyddspass stämplat med tre kronor, som han räcker till den öppna handen nedanför. Att lämna över ett skyddspass var inget Raoul Wallenberg kunde göra öppet och det har Willy Gordon tagit fasta på. Här är det som om han gör det i smyg, bakom ryggen. En handling av medmänsklighet. Ett överlämnande som kunde betyda liv eller död. Det är inte frågan om handlingen kommer att lyckas, om handen kommer att kunna ta emot passet eller om något kommer att hända som kommer att skjuta upp överlämnandet. Fokus är på givandet. Två händer som ger och en hand som tar emot. 

En vit stenläggning och en namnteckning 

Det tredje monumentet är det som har blivit mest omdiskuterat och ifrågasatt. Kanske för att det uppfattas som svårbegripligt. I mitt tycke är Kirsten Ortwedts “Hommage till Raoul Wallenberg” på Raoul Wallenbergs torg ett av de vackraste och mest inkännande monument som finns. Tolv bronser på en vit stenläggning. De är i sitthöjd, du kan lätt slå dig ner på en av dem. I bronsen finns konstnärens handavtryck. Fingrar som dragit i leran. Gjort spår. Det finns en rörelse hos de tolv bronserna, de tycks sakta röra sig mot vattnet. Släpande. Mot frihet.  

Och liksom Raoul Wallenberg rörde sig bland folk på gatorna kan du gå runt bland dessa bronser. De är så låga att du kan titta ner på dem, att jämföra med till exempel den närbelägna skulpturen i Berzelii park där Berzelius står staty på en hög sockel, flera meter upp i luften.  

En del av nyckeln till verket är den vita stenläggningen och namnteckningen på denna. Raoul Wallenberg skrivet i skrivstil. Svårläst. Slängigt och personligt. I guld. Och vi förstår att det som platsen beskriver är ett skyddspass. Nyckeln till frihet för så många. 

Om skribenten

Rebecka Walan

Rebecka Walan arbetar på Stockholms läns museum som konstintendent med särskilt ansvar för förmedling av offentlig konst.

close-icon