Jättar, skeppssättningar och arkeologihistoria

För nästan 20 år sedan började jag jobba på en avhandling om bronsåldern och specifikt om en fornlämningstyp som kallas för skeppssättningar, det vill säga en långsmal spetsig anläggning som kan vara fylld med sten eller med jord och ibland ha resta stenar i sidorna som gör formen tydligare. Tanken var att inventera, det vill säga åka ut och titta på skeppssättningar för att se hur de ligger i landskapet och för att kunna säga något om vilken tidsperiod som de tillhör. Men något jag inte riktigt hade räknat med var att det som kallas skeppssättningar i många fall inte alls har en tjusig tydlig båtform. Istället kunde det röra sig om allt mellan röriga, möjligen något ovala stenformationer, låga gräsbeklädda ”limpor” av jord som knappt syns ovan mark, till nästan runda monument med stora klumpstenar. Detta gjorde att jag började fundera på historien bakom skeppssättningarna. Varför kallas de skeppssättningar då en del med nöd och näppe, eller inte alls, kan liknas vid en båt. Varför har vi arkeologer klumpat ihop så många olika lämningar under en enda benämning?

Att lämningar som ser rätt olika ut hamnar under samma benämning är egentligen inte så konstigt. Orsaken är delvis att när man började med fornminnesinventeringarna för den ekonomiska kartan på 1950-talet, behövde man ha något att gå efter. Lämningar var tvungna att ibland pressas in för att kunna registreras inom ett begränsat antal kategorier och former. Men namnet skeppssättning visade sig ha en mer intressant historia.

Jättar

”Jthem een Moo belägen Emilan Broby i Betna Soken och Malmss kiörka benamdh Thole Moo huarest finnes een Jätte graff dher een Jätte skulle vara begraffuen, och hans Nampn ähr Tohle, Längdhen på hans graff ähr 43 al: bredhen 7 al: huilkens Hustru förmenes hetta Gissla. Een Mill ifrån Thole Moo ähr een annan Moo som heter Gislæ Moo huarest een Jättinna ähr Begrafuen som skulle hafua hettat Gisla som säijes och att hoon hafuer varit Tohle hustru Längdhen på hennes Graff ähr 40 al: och bredin 7 al: Strax bredh iempte finnes een Stoor kiellare Groop, som kallas Gisla kiellare ganska långh och bredh” (Rannsakningarna II 1969, s. 65).

Ovanstående är en av de många anteckningar som görs om förekomsten av jättar och monument förknippade med dem i och med det man kan kalla den allra första inventeringen av fornlämningar, de så kallade Rannsakningarna efter antikviteter, som gjordes i slutet på 1600-talet. Deras gravar ”jättehögar” eller ”jättegriffter” nämns på flera ställen i de första inventeringarna och vid arkeologiska undersökningar påträffas det man menade var ben efter jättarna. Det visade sig att dessa jättehögar och jättegriffter i många fall är samma monument som vi idag kallar för skeppssättningar.  På 1600-talet kom sig lämningens form av jättens kropp med huvudet i ena änden och fötterna i den andra. Det som vi idag menar är akter och stäv. Jättarna var inga sagoväsen utan det handlade om en form av storslagna varelser som levt i en gyllene forntid. Så när man under 1600-talet skriver Sveriges historia blir förekomsten av jättarnas gravar ett bevis för att Sveriges hade en viktig och fantastisk förhistoria.

Skeppssättningar

Lite längre fram i historien börjar jättarna allt mer att ifrågasättas, speciellt när man börjar sätta vetenskap mot det som kommer att kallas folktro och vidskeplighet. På 1800-talet börjar jättegravarna kallas för just skeppssättningar istället och man menar de är från vikingatiden. På så sätt fortsätter denna fornlämningstyp att vara viktig för den svenska historien, men nu som graven för en viking eller som monument över att där har det stått ett stort slag i forntiden. Idag kallar vi som sagt spetsovalerna fortfarande för skeppssättningar och inom modern forskning har de knutits samman med bland annat teorier om resor till ett dödsrike och sjöfart.

Min avhandling är inte klar än och jag tror inte jättarna eller vikingarna kommer få så stor plats i den i slutänden. Men det är intressant att fundera kring hur dessa spetsovaler byggda under olika tider, på olika platser och i olika material har klumpats ihop och fått en gemensam historia. Ibland har arkeologin varit så upptagen med att bygga den stora historien att man glömt bort att titta på hur det verkligen ser ut där ute i landskapet.

 

 

 

 

 

Om skribenten

Tove Stjärna

Tove Stjärna är arkeolog och har tidigare arbetat på Stockholms läns museum.

close-icon