Sök

Offentlig konst – Varför då?

Den offentliga konsten är lätt att rusa förbi. Vi ska till våra jobb, hämta och lämna på dagis, skynda oss hem, allt medan vi kollar ner i våra mobiler. Vem har då tid att slänga ett öga på ett konstverk? Andra som står utanför den typen av stress och lever under andra förhållanden har kanske heller ingen ro att begrunda fontänen på torget. Den som blir intresserad och vill veta mer hittar förhoppningsvis en skylt som säger något om vem som har gjort konstverket och dess titel. Detta är något av en ironi, eller kanske snarare en diskrepans, eftersom konstnärer som verkar i det offentliga ofta avkrävs både modeller och projektförklaringar. Det finns alltså mer information, problemet är att den sällan kommer oss till godo. Stockholms läns museum bidrar med sidan “Offentlig konst” och snart också genom en app om konsten i några av länets kommuner.  Men var börjar historien om Sveriges offentliga konst? Och varför har vi egentligen offentlig konst?

Ofta skrivs historien från 1937 när Statens Konstråd bildades och rekommendationen att 1 % av byggkostnaderna skulle avsättas för offentlig konst. Bestämmelsen går under namnet enprocentsregeln. Men konstnärliga uttryck i det offentliga utrymmet har funnits sedan längre tid tillbaka än så. Människans lust att sätta sitt avtryck på en plats tycks vara ett grundläggande behov. Konstens tillblivelse har dock inte sällan fått en praktisk förklaringsmodell, men kanske säger det mer om oss som lever i en tid då kultur behöver motiveras, då vi allt som oftast försöker förklara nyttan med konsten.

Magi eller lust att måla

Ett tidigt exempel på konstnärliga uttryck ute i det fria är bronsålderns hällristningar. Vad som var drivkraften bakom kan vi egentligen bara spekulera i. Några av de förklaringar som brukar anges i historieböckerna är att de tillkommit på religiösa grunder eller att det handlar om någon form av magi. Men eftersom det inte finns någon skriftlig dokumentation från den här tiden kan vi inte veta. Kanske handlar det bara om lusten att göra en bild på en oemotståndligt slät häll. Eller är det en kombination av flera faktorer? Ett annat lite senare forntida exempel är våra runstenar, de flesta resta under 1000-talet. För runristaren gällde det att hitta ett stenblock med en lämplig form. Lagom stort och passande för det som skulle ristas. I många fall behövdes säkert stenen också huggas till och formas. Härefter tecknades kompositionen med tecken och bild i samspel. Stenen placerades på en plats där många människor hade vägarna förbi. Vid en bro, en väg eller i närheten av en sjö. Många färdades med båt så platser vid vattendrag var en smart placering.

Blista runhäll. Nynäshamns kommun Foto: Anna Ulfstrand

Kyrkomålningar

I medeltidens kyrkor målades väggar och valv med fantastiska målningar. Temat var de bibliska historierna, människor i kyrkan skulle inte bara förstå bibeln med ord utan kunde också passa på att skolas när de blickade upp mot taket. Under högmässan då prästen talade latin, ett språk som inte gemene man hade någon möjlighet att förstå, kan vi tänka oss att målningarna fick en ännu större betydelse. Ibland tog sig målaren friheter och lade till konstiga djur och fantasivarelser. För oss som lever i en värld som exploderat av bilder kan det vara svårt att förstå betydelsen av kyrkans målningar. Vi får påminna oss om att detta förmodligen var de enda bilder som människor under medeltiden kom i kontakt med. Målningarna betalades ibland genom tiondet, skatten som invånarna bidrog med till kyrkan. Eftersom alla i socknen förväntades gå i kyrkan och lyssna på prästens ord var målningarna till för alla. Men kanske var inte alla nöjda? Kanske diskuterades målningarna på kyrkbacken efter gudstjänsten. Är det verkligen detta tiondet ska gå till? Medan någon annan tyckte att målningarna var det finaste i hela trakten.

Albertus Pictor, Täby kyrka Foto: Jenny Bergensten

Statyer på gator och torg

Under 1700- och 1800-talet placerades flera kungastatyer våra på gator och torg. Men det handlade inte om statyer av den kung som innehade makten, utan av äldre tiders kungar som kom till på initiativ av kungar med intresse för historien. På Gustav Adolfs torg travar exempelvis Gustav II Adolf värdigt upp mot Stockholms slott. I det första förslaget for kungen fram i vild galopp med en kvinna vid sin sida. Rikets ständer tyckte att det blev för galet och den franska skulptören L’Archevêque fick istället ändra farthållningen till trav. Förändringen kan ses som symbolisk, när konst ska ta plats på våra gator och torg kräver ofta beställaren ett mera avskalat uttryck. Initiativet till skulpturen togs av Gustav III som gärna ville framhålla sitt släktskap med den mäktige Gustav Adolf. Statyn invigdes 1791.

Under 1800-talet, när det nationella arvet stod högt i kurs restes flera statyer av gamla tiders kändisar. Några exempel är Carl Michael Bellman som står staty på Djurgården sedan 1872, och Carl von Linné i Humlegården sedan 1876. I Berzelii park hittar du Jacob Berzelius, känd för att ha gett grundämnena sina bokstavsbeteckningar. Invigningar vid den här tiden skedde ofta med påmpa och ståt. Trumpetfanfarer ljöd över staden. Gemensamt för dessa statyer är att de nästan alla är män. En annan gemensam nämnare är att de placerats högt upp på en sockel. När du går runt i staden och tittar på manliga kändisar från förr måste du alltså böja huvudet bakåt och blicka uppåt. Bakgrunden blir då inte sällan himlen.

Gustav II Adolf av Pierre Hubert L’Archevêque. Foto: Stockholms läns museum

Offentlig konst får en ny roll i samhället

En ny epok för den offentliga konsten inleddes år 1932. Då tillträdde en socialdemokratisk regering med Per Albin Hansson i spetsen. Kulturens roll i samhället betonades. Ecklesiastikminister (en ministerpost med ansvar för kyrka, skola och kultur) Arthur Engberg drev fram den teaterutredning som ledde till Riksteaterns bildande 1933. Han ville att också konsten skulle bli tillgänglig för fler. Man föreslog att ett visst belopp skulle avsättas för konst vid varje nytt bygge. Så beslutade riksdagen 1937 att 1% av byggnadskostnaderna skulle avsättas för konstnärlig utsmyckning. Konstnärerna fick arbete och folket konst. Men rekommendationen kunde i praktiken inte genomföras fullt ut förrän på 80-talet, eftersom det var först då som konstrådets anslag motsvarade en procent av byggkostnaderna.

Ett manligt monopol

De flesta av de konstnärer som fick offentliga uppdrag var män. Jessica Sjöholm Skrubbe har i sin avhandling “Skulptur i folkhemmet” visat att mellan 1940 – 1975 kan man till och med prata om ett manligt monopol, vilket också berodde på att det rådde manlig dominans bland dem som valde konsten, de som satt i juryn. Mellan 1937 och 1965 hade nio kvinnliga konstnärer tilldelats uppdrag jämfört med 114 manliga konstnärer. En märklighet när vi idag ser oss om på de ytor som brukar betraktas som stadens finrum, det vill säga våra torg, är att merparten av konsten är gjord av manliga konstnärer, trots att beställare ofta är medvetna om tidigare missförhållanden och tänker representativt i stort. Detta är dock en betraktelse som skulle behöva fördjupas ytterligare för att vara helt relevant. Det ska också sägas att torgens konst sällan har varit konstrådets ansvar eftersom det handlar om statliga byggnader och byggnadsanknuten konst.

Enprocentsregeln blev aldrig någon lag utan endast en rekommendation. Dock blev den en norm för både kommuner, landsting och privata aktörer. Idag efterföljs rekommendationen med olika variationer i länets kommuner. När Konstnärernas Riksorganistion 2017 granskade kommunernas konstpolitik visade den att något mer än var fjärde kommun (27 procent) tillämpade enprocentsregeln konsekvent (som en regel). En lika stor andel av kommunerna (27 procent) tillämpade enprocentsregeln som en rekommendation eller ett mål. När storlandstinget bildades 1971 i Stockholms län beslutades att tillämpa procentsregeln med upp till två procent av produktionskostnaden.

Konstens avtryck

Vilken roll spelar då den offentliga konsten idag? Den äldre konsten finns kvar som en del av historien medan nya konstverk skapas i vår tids sammanhang. Sammantaget är det en mångfacetterad samling som visas i det offentliga rummet. Ytterst speglar den både vår historia och till viss del värden som demokrati och yttrandefrihet. I jämförelse med samhällen som är i avsaknad av demokrati och mänskliga rättigheter blir det tydligt. I dessa länder reses staty efter staty av den som innehar makten.

©Lizzie Olsson Arle/Bildupphovsrätt i Sverige 2017 Foto: Rebecka Walan Konstverk: Kärlek på sju språk i Huddinge/Flemingsberg

Men det ska också sägas att om den offentliga konsten skulle vara helt demokratisk borde den vara en spegling av befolkningens sammansättning. Det är den inte idag, vare sig i Sverige eller i Stockholm. Många invandrare har kommit till landet de senaste åren, här finns också fem nationella minoriteter som ännu inte satt avtryck när det kommer till offentlig konst. Det borde vara nästa utmaning, nästa utvecklingsfas och det ganska snart. Det handlar inte bara om representation när det gäller genus och mångfald, utan också om vilka platser i det offentliga rummet som avsätts för olika konstnärer.

Vilka känslor den offentliga konsten väcker hos var och en av oss är omöjligt att veta. Kanske växlar det också från dag till dag beroende på humör och dagsform. Närvaron av konsten på våra gator och torg möjliggör hur som helst ett annorlunda möte i det offentliga rummet. Men konsten lever först i mötet med betraktaren. Den som har tid att stanna upp, se och reflektera.

Vill du veta mer om länets offentliga konst kan du kika runt på sidan:  http://stockholmslansmuseum.se/upptack/besok-lanet/offentlig-konst/

Om skribenten

Rebecka Walan 

Rebecka Walan arbetar på Stockholms läns museum som konstintendent med särskilt ansvar för förmedling av offentlig konst.

close-icon