Sök

Du sköna gamla värld

2014 har kallats för ett ”supervalår”, då representanter ska utses till såväl Europaparlamentet som till riksdag, landsting och kommuner. Att detta kommer att sätta sin prägel på samhällsdebatten under året är ingen vågad gissning. Lite mer än vanligt kommer referenser göras bakåt i tiden för att stämma av samtiden och för att peka ut den rätta vägen in i framtiden.

Uppfattningarna om gårdagen, nuet och morgondagen kommer att skilja sig åt, i vissa fall ganska mycket. Att ett samhälles historia kan berättas på olika sätt, utifrån olika perspektiv och för olika syften, blir sällan så tydligt som under just ett valår. Under senare år har dock kulturarvsfrågor generellt sett tagit en alltmer framträdande plats i den allmänna debatten.  När uppfattningarna går isär blottar det inte sällan olika synsätt på begrepp som kultur, etnicitet och integration, begrepp som i dagens politiska debatt utgör sprängstoff. Som raketbränsle till debatten tjänar Sverigedemokraternas dimmiga uppfattningar om hur svensk kultur ska definieras, där valda kulturyttringar lyfts fram för att tillsammans bilda ett svenskt kulturellt kanon för medborgarna att rätta sig efter.

I potten ligger bilden av Sverige och svenskarna – vilka är vi, varifrån kommer vi och vart är vi på väg?

Liknande frågor var i fokus även i det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets Sverige. Med industrialiseringen kom landet att snabbt förändras. Genom öde skogar och småbrutna jordbrukslandskap ångade tåg fram och krympte avstånden mellan människorna. Tid blev något som behövdes mätas mer exakt, jordbruket effektiviserades och befolkningen växte kraftigt, inte minst i städerna. I Stockholm ökade invånarantalet mellan åren 1880-1920 med 250%. Det var ett nytt, modernare och mer demokratiskt Sverige som höll på att ta form. Men om det visste ingen något säkert på förhand. Medan delar av samhället såg positivt på förändringarna, skapade de samtidigt oro inför framtiden. Vad var det egentligen för ett samhälle som växte fram? Vad skulle finnas kvar av gårdagen?

Den snabba omställningen från bondesamhälle till industrination är central för förståelsen av den svenska självbilden. På väg mot en okänd och i vissa avseenden skrämmande framtid förankrades nationen vid en bild av ett gemensamt och skönmålat förflutet. Sverige och svenskarna definierades och analyserades i vetenskapens namn. I skolböckerna lärde sig barnen om landets och folkets särart och ärorika historia. Museerna samlade och visade föremål för att bekräfta och förstärka bilden. Utvecklingen beskrevs som en stadig resa framåt och uppåt. Forntida dygder och idog strävan, egenskaper som ansågs djupt rotade i den svenska folksjälen, förklarade framgången – en del av ett idékluster som skulle komma att orsaka mycket lidande runtom i Europa under 1900-talet.

Att i historien söka fotfäste i en värld stadd i förändring är ingenting unikt för det sena 1800-talet. Författaren och arkeologen Anna Lihammer har i boken ”Vikingatidens härskare” dekonstruerat schablonbilden av svensk vikingatid som en kulturellt sett homogen historisk period. Utifrån de arkeologiska fynden träder det motsatta fram – en smältdegel av kulturella kontakter, idéer, möten och impulser, ett samhälle i rörelse. Delvis är det just på grund av denna dynamik som perioden blivit så intressant för eftervärlden.

Det är inte omöjligt att man under vikingatiden kände att samhället snabbt höll på att förändras. Kanske uppstod även då, precis som på 1800-talet, bland vissa grupper ett ökat behov av att stärka känslan av samhörighet med det förflutna. Faktum är att det finns arkeologiska spår som tycks bekräfta detta. På många platser i Mälarområdet har man under vikingatiden sökt sig till äldre gravfält för att begrava sina döda. Som en symbolisk markering av tillhörighet med det förflutna placerades de nya gravarna ovanpå de äldre.

Hur vikingatidens människor egentligen uppfattade sin historia vet vi förstås mycket lite om. Myter och sagor traderades muntligen från generation till generation och efterhand som samhället förändrades, justerades också berättelserna. Detta upprätthöll illusionen av ett stabilt och över tiden oförändrat samhälle. Något samhälleligt eller kulturellt status quo var det dock aldrig fråga om. När förändringarna skedde snabbare, som under vikingatiden, brast illusionen av stabilitet. De som idag försöker lyfta fram vikingatiden som ett svenskt, kulturellt urtillstånd har därför missförstått både vikingatiden och vad kultur är.

Utifrån ovan sagda kan man fundera över varför kulturarvet återigen har blivit ett så hett ämne i den politiska debatten. Det skulle kunna tolkas som att samhällsförändringarna för närvarande upplevs ske fortare än vanligt och att detta skapar en oro och osäkerhet inför framtiden. Ett ökat behov av att känna stabilitet utnyttjas med framgång av reaktionära politiska krafter som på historiska grunder menar sig kunna definiera en kärna av vad svensk kultur utgörs av, och därmed också vad det inte utgörs av.

Ett grundläggande problem för till exempel Sverigedemokraterna är dock att svensk kultur aldrig har varit statisk, utan är en process i ständig rörelse – precis som den var under vikingatiden, det sena 1800-talet eller alla andra dagar på året. Att med historien som redskap försöka finna och definiera vad som är typiskt svenskt, är ett sökande efter skatten vid regnbågens slut.

Kultur är resultatet av ständigt pågående möten, överenskommelser, idéutbyten och kompromisser mellan individer, i olika sammanhang och på olika nivåer. De normer och regler som talar om vad som är accepterat och vad som inte är det, behöver ständigt diskuteras och omprövas. Sverige är ett på många sätt fantastiskt land, men det har aldrig varit befolkat av vikingar, karoliner eller folkhemsbyggare allena. Sverige är, och har alltid varit, summan av en mångfald av individer vars olika viljor, erfarenheter, ursprung och idéer tillsammans bidrar till att skapa det samhälle vi lever i idag.

Museer, däribland Stockholms läns museum, och andra institutioner som arbetar med kulturarvsfrågor har därför ett viktigt uppdrag i att identifiera, diskutera och bevara själva mångfalden i samhället. Endast då har vi möjlighet att i historien finna nycklarna till en djupare förståelse av Sverige och begreppet svenskhet, vad det är och vad vi vill att det ska vara.
Om detta hoppas jag att en del av debatten kommer att handla om, supervalåret 2014.

Om skribenten

Richard Grönwall

Tidigare enhetschef på Stockholms läns museum. Nu är Richard vd på företaget Uppdrag arkeologi.

close-icon