Brandbergen

När brann det i Brandbergen och hur gick tankarna när bostadsområdet uppfördes under 1960- och 70-talet? Här kan du fördjupa dig i planeringen av området. Vill du veta hur dansbanan kom till eller se filmen “Mellan husen på Brandbergens topp” så hittar du det längst ner på den här sidan.

Brandbergens bebyggelse – en modern kulturmiljö  

Idag pekas Brandbergen ut som en kulturmiljö med kulturhistoriskt värdefull bebyggelse av Haninge kommun. Det betyder att miljön i sin helhet berättar något viktigt om platsen och tiden. I Brandbergens fall handlar det om det så kallade miljonprogrammet samt hur en framgångssaga vänds till sin motsats och byts mot en skandal.  

När Brandbergen uppfördes mellan 1969 och 1976 var målsättningen inte bara att häva bostadsbristen i Österhaninge utan också att skapa ett trivsamt, tryggt och tätt bostadsområde likt den kvartersstaden inne i centrala Stockholm. Ambitionerna var snarlika det dagens stads- och bostadsbyggande söker uppnå men de tog en annan form än dagens arkitektur och var ett resultat av tidens ideal, behov, ekonomi och normer.  

Vad innebar det att bygga trivsamt, tryggt och tätt åren kring 1970? Och, vad betydde tryggt och trivsamt under 1980-talet – då Brandbergen dömdes ut som otryggt och otrevligt och byggs om. Här får du veta varför Brandbergen är en viktig kulturmiljö.

Flygbild över Brandbergen. Kommunkartan.

Arkitekterna beskriver Brandbergen 

Både husen och stadsplanen ritades av arkitekterna Gustav Lettström och Günter van Lienen på uppdrag av dåvarande Österhaninge kommun. Området är beläget på gammal skogs- och hällmark som frigjorts efter en brand 1947. Kommunen köpte marken 1969 av Söderby gård och samtidigt påbörjades planeringen av det nya bostadsområdet som skulle trygga kommunens bostadsförsörjning de kommande åren. Likt många andra kommuner kring Stockholm växte Österhaninge kommun och antalet bostäder räckte inte för den snabbt växande befolkningen.   

Så här skriver arkitekterna Lettström och von Lienen om Brandbergen i förslaget till stadsplan från 1968: 

”Målsättningen för stadsplanearbetet har bland annat varit att skapa en funktionsduglig stadsdel med god service i trivsam yttermiljö. 

Den fortsatta standardhöjningen ställer höga krav på utrymme och bekvämlighet på närhetsservice, såsom butiker, skolor, barnstugor, fritids- och kursverksamhet, åldringsvård m.m. Planförfattarna föreslår en koncentrerad och stadsmässig miljö med stenstadens intensiva liv och rörelse och korta bekväma gånggator […]”. 

De skriver vidare: 

 ”Strävan har varit att skapa en omväxlande och intressant miljö med koncentrerad och livfull bebyggelse. Den skall ha den kompakta stadens charm men i anslutning till stora parkytor och närbelägna ströv- och rekreationsområden. 

Man ska lätt kunna lämna bebyggelsegruppen med bil eller kollektiva trafikmedel. Inom gruppen skall man till fots i trygg miljö lätt kunna nå service- och gemensamhetsanläggningar.” 

Plankarta från 1968.

Trivsel – bekväma Brandbergen 

Det skulle alltså vara bekvämt att bo i Brandbergen. Det skulle finnas service i form av butiker, skolor, barnstugor, fritids- och kursverksamhet och åldringsvård och det skulle vara lätt att ta sig till centrum och olika verksamheter till fots. Två tredjedelar av de boende skulle enligt planförslaget ha mindre än 300 meter till centrum och övriga max 600 meter. För att mammor med barnvagnar, äldre och personer med funktionsnedsättningar skulle kunna ta sig fram byggdes ramper som upphävde terrängens nivåskillnader.  

Man planerade också området så att de boende inte skulle störas av buller. Skivhusen skulle fungera som bullerskydd från trafiken och minska bullret i områdets inre. Husen i områdets ytterkanter försågs med vad arkitekterna kallade en skyddszon, de drogs alltså in från gatan med 50 till 70 meter.

Längs matarringen placerades de höga skivhusen som bildar en mur mot trafiken. Innanför ser vi den lägre bebyggelsen och de gröna gårdarna med naturmark, berg i dagen (nakna klippor och bergknallar) och lekplatser för de mindre barnen. Foto: Thorsten Nilsson, 2003.

Bostadskvalitet 

Få bostadsområden och lägenheter är så genomplanerade som miljonprogrammets bostäder. Alltsedan 1930-talet hade arkitekter, planerare och sociologer med flera undersökt och utvecklat planlösningar, hygienutrymmen och köksstandard för att skapa lättstädade, bekväma och stora lägenheter. Inte minst hade när Brandbergen uppfördes, lägenhetsstorleken ökat. Arkitekterna lade i första hand också sovrummen mot gårdarna så att trafiken inte skulle störa sömn och vila medan kök och vardagsrum skulle ligga mot gatan. Lägenheterna skulle också vara ljusa och husen i Brandbergen orienterades konsekvent i nord-sydlig eller öst-västlig riktning för maximalt ljusinsläpp.  

Som många bostadsområden från efterkrigstiden försågs också Brandbergen med konstnärlig utsmyckning. I Brandbergen utformades gavlarnas fasadelement som reliefer och entréer och trapphus fick konstnärlig utsmyckning med bland annat mosaik för att bidra till boendekvalitén. Också den frilagda ballasten eller småstenen, i fasadernas betongelement var tänkt som en estetisk kvalitet.    

Brandbergsbadet är beläget i områdets stora centrala parkområde och nås via systemet av gångbanor som skulle ge trygga färdvägar för barn och gamla från bostaden till butiker, skolor, förskolor och lekplatser. Foto: Thorsten Nilsson, 1999.

Grönska 

Arkitekterna lade stor vikt vid utemiljön i Brandbergen och centralt i området förlade de en stor park med lekplatser för de större barnen, idrottsanläggning, pool och platser för umgänge och fri aktivitet. Parken består dels planerad parkmark, dels av sparad natur med barrträd och hällmarker. Direkt i anslutning till området ligger också Tyresta nationalpark. Närheten till grönområden var viktig liksom möjligheten till fysisk aktivitet. Husen placerades också så att de bildar gårdar vilka fick sittplatser och lekplatser för de minsta barnen.  

Brandbergens bebyggelse och parkmiljö utgör en gestaltad helhetsmiljö med detaljer från den lilla till den stora skalan som var avsedda att bidra till de boendes trivsel. 

Trygghet 

Det var framför allt två grupper som det skulle tas särskild hänsyn till – de äldre och barnen. 1968 var det i första hand bilen och trafiken som barnen skulle skyddas från. Hela Brandbergen utformades så att barnen skulle kunna röra sig fritt från bostaden till lekplatserna och grönytorna utan att behöva möta trafiken. Lekplatser och vad som kallades närservice låg på bostadsgårdarna. Husen organiserades med en tydlig fram och baksida och varje hus har skulle ha dubbla entréer, det vill säga entréer både på fram- och baksida så att barnen lätt kunde nå den bilfria gården från lägenheten samtidigt som parkering och bilvägen inte var långt borta.   

Det som är självklart idag, att man inte kör bil på gångvägar, kommenterades i stadsplaneförslaget och ett körförbud på de så kallade gånggatorna förbjöds med fastighetsägarnas godkännande.  

Parkområdet genomkorsades av dessa gånggator som förband alla funktioner inom området – bostadshusen, skolan, daghemmen, parkleken och centrum. Alla entrévägar försågs med gånggator på säkert avstånd från bilvägarna. Stora delar av planförslagets beskrivning upptas av instruktioner för hur trafikseparering skulle genomföras för att både säkra gångtrafikanternas säkerhet och sörja för bilens framfart. Arkitekterna följde den planstandard som då var helt ny och som vi även idag delvis tillämpar. 

Täthet – en stad på landet 

En av målsättningarna var att skapa en ny form av stad, inte vad vi idag kallar Brandbergen – en förort. 1960- och 1970-talen fanns således en annan syn på staden i jämförelse med dagens uppfattning av en stad som främst en stenstad och framför allt, ansåg de att det var möjligt att skapa en stad utifrån andra villkor och hustyper än dem vi nu är vana vid.  

Täthet refererar inte bara till en närhet mellan husen utan också till en upplevelse av intensitet. Vad som eftersträvades var både folkliv och befolkningstäthet. Brandbergen planerades för 13 000 människor. 

Jungfruns gata 411 mot öster. Foto: okänd,1976. Haningebilder, Haninge kommun.

Viktigast av allt för att skapa täthet var förstås Brandbergens cirka hundra flerfamiljshus som skulle möta behovet av bostäder i Haninge. Mellan 1968 och 1980 ökade Haninges befolkning från drygt 38 500 till 58 500.  Brandbergen planerades för cirka 4200 lägenheter och bestod till största delen av två till tre rum och kök förlagda i så kallade lamellhus i tre våningar och skivhus i upp till sju våningar.

Bostadsbebyggelsen 

Brandbergen med sina flerfamiljshus placerade i nord-sydlig riktning, både för att skapa ljusa lägenheter och för att inte skugga de lägre lamellhusen innanför höghusringen. I förgrunden ett av de tre enfamiljshus-/småhusområden som ingick i stadsplanen för Brandbergen. Foto: Gunnel Ilonen, Haninge hembygdsgille, 1983.

I Brandbergen är bebyggelsen placerad innanför en matarring eller ringled som tydligt drar upp gränserna för området och koncentrerar bebyggelsen. De högsta skivhusen placerades med långsidan längs matarringen i norr, väster och öster och bildade en mur kring de övriga flerfamiljshus som hade varierande höjd. I söder orienterades skivhusen i nord-sydlig riktning.

Utanför matarringen placerades tre mindre områden med enfamiljshus. Också i de intilliggande områdena Vendelsömalm, Svartbäcken och Ramsdalen som byggs ungefär samtidigt som Brandbergen hittar småhus vilka således också ingår i det stora bostadspolitiska projektet miljonprogrammet och Haninge kommuns bostadssatsning under 1960- och 1970-talen. 

Ramsdalen i Haninge, granne med Brandbergen är ett exempel på miljonprogrammets småhusbyggande. Husen är liksom de stora flerfamiljshusen serietillverkade i fabrik och monterade på plats med kran. Av miljonprogrammets en miljon bostäder utgjorde småhusen en tredjedel. Foto: okänd, 1969.
Småhusproducenten Platzer & Widmark gör ett platsbesök i Ramsdalen. Foto: okänd 1969.

Centrum 

I Brandbergen skulle det precis som i kvartersstaden också finnas ett centrum. Hit skulle områdets 13 000 invånarna kunna ta sig till fots eller med bil för att handla. I ett centrum av Brandbergens storlek var det viktigt med ett utbud som medgav valfrihet och variation vid tiden för planeringen på 1960- och 1970-talet. Här fanns både småbutiker och ett Konsum. Centrumet stod färdigt 1974 och hade två våningar och var utformat som ett taktäckt torg. Brandbergens bibliotek, idrottshall och skola låg här och ligger fortfarande kvar än idag. Även detta var en del i ambitionen att skapa stadsmässighet.

Brandbergens centrum. Foto: okänd, Haninge bildarkiv, Haninge kommun.
Konsum i Brandbergens centrum. Butiken stängdes den 30 aug 1986 och lokalen övertogs av ICA. Foto: Gösta Blomqvist, Haninge bildarkiv, Haninge kommun.

Bilismen 

Området skulle präglas av rörelse och sinnebilden för staden och framtiden under 1960- och 1970-talen var bilen. Stadens tempo utgick från bilens hastighet, så även Brandbergen som helt planeras utifrån massbilismen som idé och faktum. Bilens framkomlighet var central. Det skulle vara lätt att ta sig till Brandbergen som är beläget ett stenkast från Väg 73 Nynäsvägen. Området är vad som kallas för utifrån matat och omges alltså med en matargata eller en ring bestående av Söderbyleden, Brandbergsleden och Klockareleden. Dessa tillåter en högre hastighet än de säckgator som griper in i varje kvarter och leder till ett garage eller parkeringsplats. Hela området är trafikseparerat enligt normer som togs fram i slutet av 1960-talet. Då hade både antalet bilar som antalet trafikolyckor ökat. Tanken var att varje gata skulle utformas för en viss typ av trafik; bil-, cykel- eller gångtrafik, och en viss hastighet. Aldrig skulle dessas vägar mötas utan alla korsningar skulle vara planskilda.  

Renoveringen 1986

Redan 1986 var det dags att renovera Brandbergen. Brandbergen med flera andra miljonprogramsområden var omdiskuterade och kritiken hade vuxit sig stark. De ansågs med visst fog, bidra till både vantrivsel och segregation. Det var framför allt områdenas planering och arkitektur som pekades ut som orsaken.  

Brandbergen var drabbat av skadegörelse, bränder och många lägenheter stod tomma. Folk hade flyttat vidare: till villor då småhusbyggandet hade gjort boendet förmånligt, och från Brandbergens dåliga rykte. 

Ändrade låneregler för byggsektorn under 1970-talet gjorde ombyggnader mer intressanta än nybyggnation och renoveringar av miljonprogrammets bostadshus ansågs kunna lösa både de sociala och de tekniska problemen som miljonprogrammets områden drogs med.  

I Haninge fick byggföretaget Formator 1986 i uppdrag att renovera Brandbergen. I första hand skulle husen få en ansiktslyftning. Mellan 1986 och 1992 fick delar av området en ny gestaltning med en varmare färgskala och dekorativa element som mjukade upp fasadernas uttryck. Vissa hus fick lägre gavelpartier för att minska skalan, det vill säga att de skulle upplevas som mindre, och inte ge ett lika stort och högrest intryck. Miljonprogrammets repetitiva uttryck blandades med postmodernismens lekfulla formspråk och färgskala. För att förändra områdets sociala sammansättning slogs lägenheter ihop för att få fler större bostäder. Nya hustyper som terrasshus och radhus i området introducerades för att variera bostadsbeståndet.

Kostnaderna för ombyggnaden skenade och projektet blev mycket dyrare än beräknat. Formator dolde också vissa kostnader och flera av dessa var oklara. Haningehem som fått stora statliga lån för att finansiera ombyggnaderna kom plötsligt att stå i skuld och höll på att gå i konkurs. Formator och dess VD var under 1980-talet ett väl anlitat bolag som vänt en negativ utveckling genom ombyggnader och hårdför förvaltning av flera miljonprogramsområden.  

Under 1980-talet får Brandbergens annars modernistiska uttryck, postmodern karaktär med avtrappade gavlar, triangulära burspråk och gavelfält ovan takfoten och andra dekorativa element för att mjuka upp den repetitiva gestaltningen och skapa variation. Foto: Percy Stål, 1993.
Nya typer av bostadshus introduceras under 1980-talets ombyggnad för att variera bostadsbeståndet och motverka de tomma lägenheterna och utflyttningen från området. Med ombyggnader och standardförändringar kunde också hyrorna höjas. Foto: Percy Stål, 1993.
close-icon