Fin utmärkelse för banbrytande forskning

Tidigare i höstas tilldelades Svante Pääbo Nobelpriset i fysiologi/medicin för sin kartläggning av neandertalares DNA. Detta är andra gången forskning med anknytning till arkeologi tilldelas Nobelpriset. Willard Libby fick 1960 nobelpriset i kemi “för sin metod att använda kol-14 för åldersbestämning inom arkeologi, geologi, geofysik och andra vetenskapsgrenar”. Libby hade arbetat med studier av radioaktiv strålning sedan 1930-talet och deltog även i Manhattanprojektet som utvecklade atombomben. Hans arbete med kol-14 metoden utvecklades från upptäckten av att levande organismer lagrar kol-14 isotoper, men att kol-14 faller sönder eller halveras hos döda organismer. Detta upptäckte Libby blir en kemisk klocka om det är möjligt att beräkna hur hastigt kol-14 faller sönder. Sedan Libby publicerade sina upptäcker har metoden utvecklats ytterligare och i dag är den en av de viktigaste metoderna att datera organiska material inom arkeologin och andra discipliner.        

Att forskning med kopplingar till arkeologi får den högsta utmärkelsen för vetenskap visar på det stora intresset för vår tidigaste historia och vårt ursprung. Att det är användandet av naturvetenskapliga metoder som prisats är naturligt, det är främst den typ av forskning som uppmärksammas genom Nobelpriset. Samtidigt är det inte oväntat eftersom arkeologi i en hög grad använder sig av naturvetenskapliga metod. Arkeologi klassas i Sverige som en humanistisk disciplin, mycket på grund av dess koppling till historia. Men idag kan vi se en ökad användning av naturvetenskapliga metoder inom ämnet och faktum är att de första pionjärerna i den arkeologiska disciplinen kom från naturvetenskapen. Oscar Montelius, som la grunden för arkeologisk typologi och dateringsmetoder började sina universitetsstudier i de naturvetenskapliga ämnena botanik, kemi och matematik, vilket var grundläggande för hans insatser inom arkeologin. Även ämnet arkeologi har sina rötter i naturvetenskapen och utvecklades från geologin. Metodiskt har arkeologi och geologi fortfarande nära band.   

Figur 1. Två olika platser i cellen innehåller DNA. Cellkärnans DNA innehåller merparten av vår arvsmassa men mitokondriernas lilla arvsmassa finns i tusentals kopior. Efter döden bryts DNA ner och med tiden finns mycket lite kvar. Då är det uppblandat med DNA, från exempelvis bakterier och nutida människor.
Att utvinna förhistoriskt DNA är svårt på grund av kemiska förändringar och uppblandning av annat DNA. En stor del av Svante Pääbos forskningsgärning har varit att hitta metoder för att överkomma dessa svårigheter. Illustrationer: © Nobelkommittén för fysiologi eller medicin. Illustratör: Mattias Karlén

   

Åter till årets pristagare, Svante Pääbo kunde med banbrytande teknik kartlägga neandertalarnas DNA och demonstrera att homosapiens från Europa och Asien har små mängder DNA från neandertalare. Hans forskning visar alltså att dessa två tidiga hominider haft en närmare relation än vad som tidigare antagits och gett insikter om hur tidiga människogrupper förflyttat sig under lång tid tillbaka. Pääbo är inte den enda som forskat om förhistoriskt DNA men han har utvecklat metoder för att studera de äldsta spåren av DNA. Hans studier banade väg för mer forskning om förhistorisk DNA, något som skapat ny kunskap om vårt ursprung och kulturella relationer under den förhistoriska eran. Jag skrev mer om genetisk forskning i arkeologin i en av länsmuseets bloggar för ett par år sedan De första svenskarna och arkeologisk forskning | Stockholms läns museum (stockholmslansmuseum.se)  

Svante Pääbos forskning är verkligen värd att uppmärksammas och en forskning som många kan relaterat till. Frågan är ju så grundläggande – Var kommer vi ifrån? Det görs mycket intressant forskning inom arkeologi i Sverige och utomlands, men det är naturligtvis svårt att sia om och när det kan resultera i ett nytt Nobelpris.   

  

close-icon