Våld och krig – en realitet även under förhistorien 

En tidigare bloggtext som jag skrev om vikingarnas färder österut genererade olika diskussioner på sociala medier om synen på vikingar och vikingarnas historia. Det är roligt när vi får reaktioner på det vi publicerar och att det skapar nya tankar och respons. En av kommentarerna på Facebook uttryckte att det under 80- och 90-talen var ett för stort fokus på vikingatidens mer fredliga sidor och menade att detta skapar en missvisande historieskrivning av en annars våldsam period.  

Jag kan till viss del hålla med, om vi bara visar upp en bild skapar vi en historieskrivning utan nyanser. Samtidigt måste vi förstå anledningen till att forskningen under slutet av 1900-talet och senare lyfte fram dessa perspektiv. I den tidiga historieskrivningen var det ofta vikingens våldsamma sida som uppmärksammades och den populära bilden av vikingen är den av en krigare med skägg, hjälm och ett höjt svärd. Detta fokus missar andra delar av samhället – alla var inte krigare och alla var naturligtvis inte män. Våld, plundring och strider förekom, men även om detta har varit en betydande del av de historiska källorna var många under vikingatiden i första hand bönder, fiskare, hantverkare eller trälar. 

Samtidigt var vikingatiden och andra tidsperioder våldsamma. Krig och krigets effekter levereras idag av massmedia och vi kan inte blunda, men historiskt har det varit svårt att få en äkta bild. Från förhistoriska perioder är det ännu svårare eftersom vi inte har någon skriven text som berättar om händelser och personliga öden. I stället får vi förlita oss på arkeologiska material. Vapen och sköldar visar att personer i samhället har varit krigare. En annan bild får vi från det osteologiska materialet, från de begravda människorna som kan ha spår av skador och sår. Även om vi hittar individer som tydligt dödats brutalt och vi kan säga hur personen dog är det inte alltid lätt att förstå händelsen eller sammanhanget. 

S:t Lars kyrkoruin, Sigtuna. Foto: Anna Ulfstrand, Stockholms läns museum


I Sigtuna hittade arkeologer 1998 av en slump en massgrav med 17 individer på den medeltida kyrkogården Sankt Lars. Dessa hade dött av olika hugg- och skärskador. En första tolkning är naturligtvis att detta är en massgrav av soldater eller krigare. Men flera saker pekar på en mer komplicerad förklaring. De döda i gropen är både män och kvinnor och av olika ålder. Den äldsta var en man i 60 årsåldern och den yngsta en flicka omkring 8–9 år. Inte en typisk grupp av krigare. Kanske är detta i stället ett antal individer som dödats vid en attack mot staden, men som vi ser är tolkningen inte självklar.  
 

I ett fåtal fall har arkeologer lyckats hitta lämningar efter större slag från ett krig eller konflikt. Slagfältsarkeologi utvecklades under tidigt 2000-talet till en egen underdisciplin, som sökt efter slagfält med hjälp av historiska källor, metalldetektorer och inventeringar. Ett arbete som bland annat varit betydelsefullt för studier av skyttevärn från första världskriget, men även äldre historiska slagfält.  

l England hittade arkeologer 1979 en massgrav med lämningar med åtminstone 264 personer i byn Repton. Arkeologiska och naturvetenskapliga analyser visar att detta troligtvis var en tillfällig grav för skadade och dödade krigare från den så kallade Stora armén. En armé av vikingar som erövrade stora delar av England under 800-talet, belagd i samtida historiska källor. Personerna i graven var främst mellan 18 och 45 år, 80 procent män och 20 procent kvinnor och barn. Arkeologernas undersökningar har gett intressant information om platsen och individerna. Genom isotopanalyser har det varit möjligt att säga något om personernas kost, framför allt när de var små. Något som kan ge viss information om individernas ursprung. Analyser av deras DNA har sedan kunnat avgöra vissa släktskap bland de döda. En stor del av de begravda hade troligtvis sitt ursprung i södra Skandinavien, men inte bara och vissa kan har varit från brittiska öarna. Detta visar på den blandning av personer som deltagit i vikingarnas stora armé. Två män, omkring 40 respektive 20 år, verkar ha varit far och son. De kom troligtvis från Danmark men hade senare i livet en ändrad kost som pekar mot ett mer kringflackande liv. Att det fanns kvinnor och barn i graven visar att dessa större arméer troligtvis var små mobila samhällen, något som är vanligt förekommande även länger fram i historien. 

Dessa platser är exempel då det finns historiska uppgifter om ett slag, vilket gör det lättare att hitta och förstå vad som hänt. Att arkeologiskt hitta lämningar från ett slag eller krigshandling som vi inte känner till genom historiska uppgifter är naturligtvis mycket svårare och upptäcks främst av slumpen. Det är också en fråga om hur de arkeologiska lämningarna ska tolkas. 2010 undersökte Stiftelsen Kulturmiljövård lämningar från den äldre stenåldern i Kanaljorden vid Motala ström (mesolitikum, ca 10 000 till 4 000 före vår tideräkning). Här hittade arkeologerna skelettdelar från ett tiotal människor ovan en konstruerad stenpackning. När fyndet gjordes var det först oklart om detta var lämningar från en konflikt eller om det var frågan om en rituell handling. Efter fortsatta undersökningar stod det klart att de mänskliga resterna från Kanaljorden var rester av en ritual. Delar av människor och djur har placerats i eller på en träställning. Det är tydligt att relationen mellan människa och djur var en central del.  Rituella aktiviteter med mänskliga lämningar har under mesolitikum setts på andra platser i Europa, alltså varit del av en större världsbild. Men lämningarna från Motala är ytterligare ett exempel på svårigheten att tolka denna typ av material.  

Ett kranium från Kanaljorden, monterat på en trästav. Foto Lisa Hartzell, Stiftelse Kulturmiljövård


Ett annat fynd, som mer säkert kan knytas till en krigshandling är lämningarna från bronsåldern som hittades 1996 vid floden Tollense i nordöstra Tyskland. Här fann forskare lämningar från ett stort slag som daterats till 1 200 före vår tideräkning. Den upptäckten har kommit att förändrat synen på bronsåldern. Vid en knappt 3km lång sträckning längs floden låg sargade skelett, vapen och djurben begravda på botten. Endast en liten del av det som antas vara slagfältet undersöktes av arkeologer och här fanns mer än 100 personer begravda, många av dem med skador som visar hur personen dött. De döda var främst män mellan 20 och 40 år, de flesta runt 20 år. 
 

Fyndet vid Tollense är spektakulärt ur flera aspekter och motsäger synen av bronsåldern som en fredfull period. Forskarna uppskattar att kanske hade så mycket som 4000 personer deltagit i slaget, något som tyder på ett väl organiserat samhälle där något som kan kallas arméer ställs mot varandra. Det har tidigare också varit oklart vilken funktion svärd och yxor i brons hade under bronsåldern. Vissa har menat att dessa främst tillverkats för rituella ändamål och kanske aldrig användes. Den mängd vapen i brons som hittades vid Tollense talar emot detta och pekar på att bronsvapen i alla fall här massproducerats för att användas i strid. Fynden visar på en mörkare realitet från bronsåldern.  

Vy över floden Tollense i nordöstra Tyskland idag, PD


Det här är några otäcka exempel där strid och krig har undersökts arkeologiskt. Syftet är att visa på att krig och våldshandlingar visst var en del av förhistoriska samhällen, precis som idag. Att hitta dessa händelser är inte alltid så enkelt, framför allt om vi inte har historiska uppgifter att utgå från. Samtidigt var detta bara en del av samhället, de flesta under vikingatiden, liksom bronsåldern och stenåldern var som sagt fiskare, jägare, bönder eller hantverkare.
 

 

close-icon