Offentlig konst som lyser – David Svensson 

Som en blå blixt över en mörk himmel. Eller som att stiga in i en lysande grotta. Eller att få följa en vindlande kustlinje som löper över grå betong.   
   
Konstnären David Svensson, född 1973, är bosatt i Malmö. Han har gett vårt offentliga rum flera lysande konstobjekt. Han är utbildad vid Konsthögskolan i Malmö, Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och Statens Kunstakademi i Oslo. Hans skulpturala objekt finns både inomhus och utomhus. Men de är inte bara vad de syns vara. Här finns inte sällan ett komplext sammanhang som kan vara både skört och utforskande.  

I det lysande verket ovanför rulltrapporna i Citybanan vid Odenplan finns hans då ofödda barns puls. Samtidigt är verket en metafor för livet som ständigt pågår där i kollektivtrafiken under jord. Som pulserar och aldrig tycks stanna upp. Jag hör pulsslagen. Starka och upprepande. Ddunk, ddunk. Vi ser och upptäcker medan rulltrappan tar oss uppåt.   

En lysande sicksacklinje i olika färger; grönt, rött och blått, möter besökaren i entrén på Nya Karolinska Solna. Likt en blixt som lyser på himlen. Linjen bygger på det ofödda barnets hjärtslag. Det sköra livet som med styrka tar plats i det offentliga rummet. Och som med hoppfullhet hälsar oss välkomna in.  

I år invigdes ett nytt ljusverk av David Svensson i Åkersberga, i Österåker: Lightscape. En linje som mäter hela 530 meter. Dagtid skimrar den i guldgula, gröna och silvergrå nyanser. På kvällen förvandlas den till ett ljuskonstverk som lyser upp i mörkret. För så är det ju, att den konst som lyser också måste kunna fungera även när det är ljust ute.   
   
Bakgrunden är av grå räfflad betong. En sober inramning. Platsen är järnvägsvallen. Bakgrunden till verket var ombyggnationen av Roslagsbanan och i samband med den utlystes 2018 en tävling om utformningen av platsen för professionella konstnärer. Önskemål fanns om att lysa upp området för att skapa trygghet.  

Jag funderar över det där med ljus som trygghet. Stämmer det? Jo, nog är det på det sättet. Om en gatlykta inte lyser känns direkt att något är fel. Jag vill skynda vidare till ljuset. Liksom jag heller inte vill vara i en mörk tunnel om kvällen. Små barn vet. Att i mörkret och det dunkla vet ingen vad som gömmer sig. Forskning om trygghet och brott understryker detta. På väl upplysta platser begås färre brott. Mörker, och den känsla av otrygghet som det för med sig, är helt klart en bakgrund till att vi har så mycket konst som lyser.   

Efter att ha löpt längs med trottoaren vid tågspåret far Lightscape in i tunneln, upp över dess väggar och vidare upp i taket. Det är både mäktigt och lekfullt att utforska den långa linjen som kröker och böjer sig hit och dit. Men vad är det för slags linje egentligen?  

David Svensson har utgått från historiskt måleri med skildringar av kust och hav. Så här berättar han:  

”Konstverket är ett kollage av avbildade kustlinjer från målningar med olika konstnärliga visioner och ideal. Här möts nationalromantikens syn på naturen med symbolismen, naturalismen, realismen, impressionismen och modernismen.”  

Med den långa kustlinjen knyter konstnären an till Österåker som en skärgårdskommun. Samtidigt rymmer Lightscape en större mängd konstverk med kustlinjer av olika konstnärer som till exempel Cezanne, Gaugain, Sigrid Hjertén, Prins Eugen, Anna Boberg, Carl Fredrik Hill och Ellen Trotzig.  

Konsten och ljuset får oss att se och utforska. Att blicka upp. Att titta ner. Följa linjerna av ljus och färg med blicken. Och förundras. Över livet som pulserar. Över den natur som trots allt fortfarande finns där.   

Om skribenten

Rebecka Walan

Rebecka Walan är konstintendent på Stockholms läns museum

close-icon